Den yttre färgsättningen av våra hus har alltid präglats av de material som har funnits att tillgå. Ursprungligen var man hänvisad till den egna traktens naturliga material, och bebyggelsen och dess färgskala fick på så sätt en lokal karaktär.
När man så småningom började måla på fasader av trä och puts var färgskalan fortfarande kraftigt begränsad. Färgmaterial och pigment måste klara påfrestningarna från sol, vind och vatten, och i den kalkfärg som användes på puts måste pigmenten också tåla alkalier. Dessutom kunde man inte välja alltför dyra material, åtminstone inte för de stora fasadytorna. Därmed begränsades urvalet nästan helt till de s.k. jordfärgerna, mineralpigment som tas ur jorden och kan användas i stort sett obearbetade.
Jordpigmenten
Även om det med tiden har tillkommit andra pigment så har jordfärgerna och deras karaktäristiska färgskala varit grunden för det utvändiga måleriet ända in på 1950-talet. Numera är det varken svårt eller dyrt att tillverka utomhusfärg med helt andra kulörer än de traditionella, men de stora möjligheterna gör det samtidigt svårare att välja rätt. Vi bär med oss vår färgtradition som en mer eller mindre medveten referens, och oavsett om man vill följa traditionen eller bryta mot den är det därför viktigt att vi känner till den.
De traditionella jordpigmenten finns inom färgskalan gult-brunt-rött, och tidigare har man också använt jordpigment med en viss grönhet. De viktigaste går idag under namnen ockra, terra och umbra och gemensamt för de flesta är att de viktigaste färggivande ämnena utgörs av järnföreningar. När pigmenten hettas upp – bränns – omvandlas den gula järnhydroxiden till röd järnoxid och pigmentet blir mörkare och rödare.
De färgskalor man får om man använder de traditionella pigmenten i linoljefärg (för trä) eller kalkfärg (för puts) har satt sin prägel på det mesta som byggdes fram till 1900-talets mitt. Dessa färgskalor finns presenterade i boken Utvändig färgsättning (se vidare under Lästips och länkar).
Lokala färgtraditioner
Hur man har använt de tillgängliga pigmenten har varierat mellan olika tider och platser. Så berättar färgen inte bara om husens ålder och stil, utan också om deras funktion, status och tillhörighet till en viss del av landet. Några kommuner och museer har givit ut planscher eller annat informationsmaterial om lokala färgkaraktärer. Ett exempel är planschen Färgtradition i Bohuslän, utgiven av Bohusläns museum i samarbete med Målaremästarna och Svenska Målareförbundet.
Grå fasader
Grått är gråstenens och det obehandlade timrets färg. Långt in på 1700-talet var de flesta svenska trähus omålade och färgvariationen inskränkte sig till trämaterialets egen. Svartheten hos sådant trä varierar mellan c:a 35 för ”silvergrå” partier och 85 för mörkt självtjärat trä. Träet har också alltid en viss gulhet, och de mörka delarna är bruna snarare än grå.
Röda fasader
Rött var från början de påkostade tegelbyggnadernas färg. Från 1600-talet användes strykning med rödfärg för att höja statusen hos adelns timrade säterier och de mest påkostade gårdarna i de för övrigt timmergrå trästäderna. Den slamfärg, som vi idag förknippar med ordet rödfärg, blev vanlig på 1700-talet och först på 1800-talet bytte bondgårdarna färg från timmergrått till rött. I och med det tidiga 1900-talets nationalromantik befästes bilden av den faluröda färgen som någonting ”typiskt och folkligt svenskt” – en sanning med modifikation, med tanke på att de första rödmålade trähusen hade imiterat putsade stadspalats.
Gula fasader
Gult på putsade fasader introducerades kring år 1700 och blev under 1700-talet vanligt även för trähus, som ville vinna anseende som stenhus. På den tiden användes järnvitriol i kalkfärg och jordpigment i linoljefärg, vilket gjorde det omöjligt att få fram riktigt starka och rena gula färger. Idag finns inte den begränsningen och risken är stor att man väljer alldeles för starka gula färger i sin strävan att anknyta till svenska herrgårdstraditionen.
Vita fasader
Vitt som fasadfärg hämtade sin inspiration från antikens tempel och palats av marmor. Intresset för vita fasader har varierat i takt med intresset för antikens kultur. En höjdpunkt nåddes under det tidiga 1800-talet, då många timmerhus kläddes in med hyvlad träpanel och målades med vita eller andra ljusa oljefärger. En annan period med många vita eller nästan vita fasader var 1930-talets funktionalism. Värt att komma ihåg är dock, att vita hus inte blir vackra om färgen är rent vit – den måste vara lite bruten åt både grått och gult för att inte huset ska bli besvärande bländvitt.
Blå och gröna fasader
Blå och gröna färger tillhör inte svensk utvändig färgtradition. Grågröna färger kunde brytas fram med grönjord, och svagt blågrå genom en gnutta svart kolpigment tillsammans med vitt. Men i båda fallen låg färgerna mycket långt ifrån de starka gröna och blå färger vi kan framställa idag. Mot slutet av 1800-talet började man kunna köpa hållbara, tydligt gröna pigment till rimliga priser. Även om de länge förblev dyrare än de traditionella gul-brun-röda pigmenten, blev det så småningom allt vanligare även med gröna fasader. Blå fasader, däremot, förblev i de flesta fall en ekonomisk omöjlighet ända fram till 1900-talets senare del.