Olika samhällen har haft olika ideal för hur färgen skulle användas i och på byggnader. Samtidigt har de tillgängliga materialen bestämt vad som varit möjligt att åstadkomma.
Resultatet har blivit en successiv utveckling av byggnads- och inredningsstilar med tillhörande färgideal, men tidslinjen är lång ifrån entydig: Olika stilar har kunnat existera samtidigt i olika miljöer eller för olika ändamål, och det är inte särskilt ofta som man hittar helt konsekventa stilexempel.
Gotiken
Den sena medeltidens byggnadsstil var gotiken, som kännetecknades av spetsiga valvbågar och en tydlig riktning uppåt, mot det himmelska. Det var nästan bara kyrkorna som överhuvudtaget målades. Fasadernas röda tegel kunde göras ännu rödare med rödfärgspimenterad kalkfärg. Invändigt målades väggar och tak av kringvandrande målare som skapade slingrande ornament och dramatiska bibliska scener. De temperamålade skulpturerna och de dyrbara målade glasfönstren visar färgidealet: Starka rena färgfält som ställdes mot varandra i skarp kontrast. På kalkmålade väggar och valv begränsades färgintensiteten av kalkfärgens vithet och de tillgängliga pigmenten: jordfärger och enstaka andra mineralpigment.
Renässansen
15- och 1600-talens renässans hämtade sin inspiration från antikens Grekland och Rom. Slott och herremanshus fick vita fasader, som marmor. Det invändiga måleriet använde i stort sett samma material och pigment som under medeltiden, men nu blandade man dem till färgskalor med många nyanser. Idealet var ett naturalistiskt och ganska lekfullt måleri med många, ljusa och klara färger. Måleriet imiterade ofta andra konsthantverk som stuckatur, träinläggningar och vävda textilier, eller dyrbara material som marmor och ädelträ.
Barocken
Barocken nådde Sverige kring 1650. Även här kom inspirationen från antiken, men barockens tolkning var mycket tyngre än renässansens. Barockens färgskala var mörk, med starka kontraster och stora mönster. I de mest överdådiga inredningarna fanns förgyllningsarbeten, präglat och flerfärgat gyllenläder och stofttapeter som imiterade dyrbar sammet. Liksom tidigare fick måleriet ofta uppgiften att imitera exklusiva material och hantverk. De påkostade byggnaderna fick grå putsfasader med målade dekorationer eller gjordes tegelröda med stenimiterade grå detaljer. Den röda färgen började också användas på landsortsstädernas viktigaste träbyggnader.
Rokokon
Rokokon introducerades i Sverige på 1730-talet och den gustavianska stilen har fått sitt namn efter Gustav III, som blev kung 1772. Båda präglades av en ganska ljus färgskala både på fasader och i rum. Rokokon använde pastellfärger – rosa, mellanblått, äppelgrönt, halmgult – tillsammans med grått och lät naturalistiska växtornament slingra sig asymmetriskt. Till rokokon hörde också ett intresse för det exotiska, och man imiterade gärna kinesiska lackarbeten med blanka ytor i rött, svart och guld. Den gustavianska stilen var mer strikt, och i sin mest renodlade form använde den vitt och guld i symmetriska kompositioner med antikinspirerade motiv. Vertikala ränder och väldefinierade väggfält kan också ses som delar av den gustavianska stilen. Utvändigt blev gult det välbärgade 1700-talets färg, medan den röda färgen spred sig bland städernas trähus.
Nyklassicismen
Nyklassicismen kring år 1800 återupptäckte de antika idealen och gav en våg av vita fasader. I empire-stilens påkostade inredningar kombinerades antikintresset med starka färger och stora kontraster. Den kemiska industrin lyckades få fram nya pigment som gav starka kulörer till rimliga priser, och tryckta papperstapeter med många och stora mönster sprids till allt större folkgrupper. Under en stor del av 1800-talet utforskas de nya färg- och mönstermöjligheterna samtidigt som man experimenterar med olika nystilar: Nygotik, nyrenässans, nybarock, nyrokoko. På landsbygden blir det allt mera vanligt att man rödfärgar sina hus, medan den röda fasadfärgen i städerna ersätts av ljusa oljefärger på antikinspirerade panelfasader.
Jugend eller Art Nouveau
Strax före år 1900 kom reaktionen mot nystilarna och deras imitationer av förlegade, och ofta misstolkade, historiska ideal. Den internationella stil som kallas Jugend eller Art Nouveau hyllade det hantverksmässiga, enkla och naturliga. Man använde klara och ljusa färger och noggrant utformade ornament, i Sverige ofta med inspiration från den svenska naturen. Något senare kom nationalromantiken som även den hyllade hantverket men samtidigt ville återvända till det ”genuint svenska”, som man tyckte sig se i vasatidens borgar och i landsbygdens röda trähus. Nationalromantiska interiörer har ofta mörkt trä och vitlimmade väggar, medan fasaderna präglas av brunt och mörkrött i kombination med vita fönstersnickerier.
Funkis
Den viktiga internationella strömning som i Sverige fick namnet funktionalism introducerades i Sverige 1930. Ett välkänt drag i dess färgideal var synen på vitt som en symbol för framtidstro och teknikoptimism. Mindre känt är, att funktionalismen och dess internationella förebilder också arbetade med många och starka färger, noggrant placerade på rumsytor eller detaljer. Färgen gavs ett egenvärde där det inte handlade om att imitera eller anknyta till värdeladdade förebilder utan att ge rummet dess speciella karaktär med hjälp av färgen som sådan.