De vanligaste färgtyperna i traditionellt måleri är kalkfärg, limfärg, slamfärg, tempera och oljefärg. Av dessa är alla utom oljefärgen vattenburna.
Kalkfärg
Kalkfärg var i äldre tider den normala färgtypen för putsade ytor, både in- och utvändigt. Bindemedlet utgörs av kalciumhydroxid, Ca(OH)2, som vid torkningen karbonatiseras till kalciumkarbonat, CaCO3. Lösningsmedlet är vatten. De pigment som används måste vara kalkäkta, d v s beständiga mot alkalier. Kalkfärgen gjord på klar kalklösning, kalkvatten, är laserande, men för utvändigt bruk används normalt kalkmjölk, som ger ett tåligare färgskikt. Kalkmjölken innehåller olösta kalkpartiklar som gör färgen vitaktig, och kalkfärg för utvändigt bruk kan därför bara brytas till relativt ljusa och kulörsvaga nyanser. Kalkfärg är fortfarande vanlig på både äldre och nyare putsfasader, ibland förstärkt med cellulosalim (kalklimfärg eller våtblandad kalkfärg). Kalkfärgen kan också förstärkas med en liten del cement (kalkcement- eller KC-färg).
Limfärg
Limfärg är avsedd för invändigt måleri. Bindemedlet utgörs av lim, som kan beredas ur växt- eller djurprodukter. Som lösningsmedel används vatten, och som viktigaste pigment brukar limfärgen innehålla krita. Limfärgen har använts på väggar och tak, men är olämplig för möbler och andra utsatta ytor. Under 1900-talet har den framför allt använts till vävspända och pappersklistrade innertak, och när man kring 1950 övergav den taktypen försvann också limfärgsmåleriet.
Slamfärg
Ordet slamfärg brukar beteckna utomhusfärger av limfärgs- eller emulsionsfärgstyp. Deras viktigaste bindemedel är klister, tillverkat av vatten och råg- eller vetemjöl. Idag är Falu Rödfärg den absolut vanligaste slamfärgen, pigmenterad med järnoxidpigment framställt av restproduker från Falu koppargruva. I äldre tider fanns det gott om rödfärgsbruk i Sverige och även slamfärger i andra kulörer. Kännetecknande för en slamfärgad yta är, att den är fullständigt matt och har en karaktäristisk lyster, som beror på att pigmentkornen ligger öppet utan att vara inbäddade i bindemedel.
Tempera
Ordet tempera är hämtat från latinet och kan översättas med blandning. I traditionellt måleri betecknar ordet ingen enhetlig färgtyp utan en rad olika emulsionsfärger med organiska bindemedel som ägg, kasein (ostämne) eller vax. Idag används framför allt äggoljetempera, där ägget fungerar som emulgator och hjälper linolja och vatten att blandas. Äggoljetempera torkar långsamt och ger, när den väl är torr, mycket hållbara ytor. I traditionellt måleri användes den på trädetaljer som möbler och dörrar, men inte som idag på stora väggytor.
Linoljefärg
Linoljefärg användes inledningsvis för mindre dekorationsmålningar och på skulpturer. Från slutet av 1700-talet var invändiga träytor oftast målade med linoljefärg, och under 1800-talet blev den vanlig även för fasader. Förutom linolja och pigment innehåller färgen oftast någon typ av terpentin som lösningsmedel. Dock har man på senare tid tagit fram linoljefärger helt utan lösningsmedel för alla strykningar. Om färgen är gjord på rå linolja är torktiden mycket lång, men den kan förkortas om oljan kokas tillsammans med en metalloxid, ofta blyoxid. Även andra vegetabiliska och animaliska oljor har använts i måleriet, och i 1900-talets alkydfärger har man helt eller delvis ersatt oljan med konsthartser lösta i terpentin. Under 1900-talet har linoljefärgen till största delen ersatts av andra färgtyper, och ren linoljefärg används nu nästan bara vid renoveringsarbeten och konstmåleri.
I boken Så målade man finns mycket mera att läsa om traditionella målningsmaterial, pigment och metoder. Se rubriken Lästips